Inlägg i kategori: Kungsleden

Bildföredrag i Eneryda 2018-02-21

Singivagge

Lappländsk skymning

På onsdag är ni alla hjärtligt välkomna på bildföredrag. I samarbete med Svenska Kyrkan kommer jag att visa bilder på temat “Fjällvandring för kropp och själ”.

Plats: Eneryda församlingshem, Gummegatan 16
Tid: 18:30

Väl mött i Eneryda!

Fototips 5 – ut och fotografera i “fulväder”

Gryning i Alesjaure

Gryning i Alesjaure

Minus 10 grader, inget solljus, blåst och yrande snö över klippor och sten. Bitvis uppgår sikten till ett fåtal meter. Dagens bild bevisar att det lönar sig att ge sig ut och fotografera oavsett väder. När förutsättningarna inte är optimala med avseende på ljus och andra förutsättningar tvingas man att jobba extra noggrant och kanske prova på motiv och kompositioner man inte annars hade valt.

Höstfärger utmed Kungsleden

Sjaunja naturreservat

Sjaunja naturreservat

Morgonen den femte september 2013 kommer jag sent att glömma. Efter en natt när regndropparnas ljud mot tältduken och alla vandringsmil i benen gjort sömnen djupare än vanligt vaknar jag upp till en fjällvärld mättad av färger. Alla starka färg- och formintryck gör att jag irrar omkring länge i området för att hitta en bra fotoposition och det tar flera timmar innan jag känner att jag är en bild på spåren.

Jag vill ju dokumentera upplevelsen för att kunna dela med mig av den till er – samtidigt är det en utmaning att försöka bringa ordning och reda i kaoset och på så sätt få till bilden som jag vill ha den. Det är utomordentligt enerverande att stå mitt i allt det storslagna och känna att bilderna inte blir som jag vill och tillfället glida mig ur händerna…

Trägen vinner, så också denna morgon. Efter några timmar tycker jag att jag får till det och frukostgröten kan jag äta med en inre känsla av tillfredsställelse av att ha fått till en schysst bild. Håller du med?

Sommarnatt II

Kåtotjåkka en liten stund innan midnatt

Kåtotjåkka en liten stund innan midnatt

Under sommarens vandringsturer i fjällen fotograferade jag övervägande panoramabilder. Med hjälp av stativ och en särskild panoramatillsats till det, möjliggörs att slå samman flera bilder under bildredigeringsprocessen i datorn. Som exempel består dagens bild av fem bilder som lagts ihop till en. För den tekniskt intresserade så är bilden i sin ursprungliga upplösning hela 68 megapixel stor!

För mig innehåller bilden mycket av det jag planerade och förväntade mig inför vandringsturen; midnattsljus och en hel del snö som fläckar landskapet och skapar former och mönster som lockar ögat. Det högsta berg i mitten av bilden heter Kåtotjåkka, ett berg jag fotograferat många gånger. Här och här kan ni se andra bilder på berget. Tänk att samma miljö kan ge så skilda intryck!

PS. För den som vill uppleva samma utsikt så är bilden är fotograferad från Njunesgeahci, på västra gränsen till Abisko nationalpark. Hit är det lättast att ta sig från Abiskojaurestugorna, på stigen som leder mot nordväst från dem. I förgrunden, framför Kåtotjåkka syns berget Garddenvarri som en liten kulle.

Soluppgång på Apparjaure

Vintermorgon

Vintermorgon

Efter en ordentligt kall tältnatt  i Garddenvaggi utmed Kungsleden vaknar jag till den klaraste av vintermorgnar. Fort ur sovsäcken, på med kläderna och ner med fötterna i pjäxorna för att få med sig så mycket värme som möjligt. En snabb skidtur någon kilometer för att få upp värmen och hitta fotomotiv är den optimala starten på dagen innan det är dags för frukost.

Mitt i vintern är bergslandskapet väldigt “enkelt” och rent. Mil efter mil är allt bara vit och det blir en utmaning att skapa bilder. Den vindfårade snön tycker jag sammanfattade intrycken från platsen på ett bra sätt  och att dagens första sol skulle landa i min landskapsbild blev en positiv överraskning.

För den geografiskt intresserade – i bakgrunden reser sig Kåtotjåkka och Miesákcohkka. Det runda fjället allra längst till vänster i bild är Adjnetjårro.

Solnedgång bakom Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Det är sen midvintereftermiddag på högfjället. Under dagen har vi tagit oss upp med skidorna för Keronbackarna, förbi trädgränsen, och skidar nu fram genom ett vitt landskap. Det knarrar från skänklarna till pulkan, men när vi stannar får vi uppleva en svårbeskrivlig tystnad. Få tillfällen är så tysta som fjället en vindstilla vinterdag. Temperaturen kryper ner mot minus 20 och innan det är dags för att krypa ner i den varma sovsäcken hinns lite kvällsfotografering med. Såhär i mitten av februari är det som att dagen endast består av en lång gryning, som sakta övergår i en lång skymning. Den vita snön reflekterar himlens toner och strax innan solen försvinner under horisonten är hela världen omkring mig dränkt i varma toner.

Fotografi på Älmhults bibliotek

Fotografering av drivbildningen på Madirs topp

Fotografering av drivbildningen på Madirs topp. Foto: Kristina Nordenmark

Under tre torsdagar i februari, mars och april i år kommer fotografering att vara temat för kvällsföreläsningar på Älmhults bibliotek. Först ut i föredragsserien är Anna Clarén som den femte februari kommer att hålla föredraget “Att fotografera och berätta om det allra närmsta”. I mars, närmare bestämt den tolfte, är det min tur att hålla föredrag på temat “I trakterna av Kebnekaise”. Min bildvisning kommer att ha fokus på bildskapande i naturen och bilderna jag visar är främst från den svenska fjällvärlden. Ämnena som jag kommer att beröra är bland annat komposition och fototeknik. Jag kommer även att dela med mig av mina favoritfotoplatser, lokala och de lite mer avlägsna. Sist ut i föreläsningsserien är Anna Strand med visningen “Fotografi som medium och ämne att undersöka”, den sextonde april. Starttiden för de tre föredragen är klockan 18.30.

Varmt välkomna allesammans till lärorika och intressanta bildkvällar! Mer info hittar ni på följande länk >>

Höstvandring i Lappland

Gråväder i Dossagemvaggi

Gråväder i Dossagemvaggi

Årets höstvandring i lapplandsfjällen började vid Kungsledens entré i Abisko nationalpark. Efter ca fem kilomenter på den vältrampade leden i nationalparken vek jag av sydösterut in mot dalen Ballivággi och snart hade den breda leden förvandlats till en smal, böljande stig. Totalt blev det elva mils vandring och ca 11 000 höjdmeter ackumulerade på sträckan Abisko – Ballinvággi – Siellavagge – Alisvagge – Mårma – Vistasvággi – Unna Vistasvággi – Alesjaure – Unna Allakas – Sjangeli – Stuor Kärpel – Katterjåkk. Längs vandringen mötte jag hela två människor, medan antalet fjällugglor jag mötte uppgick till det dubbla och lämlarna sprang framför fötterna på mig tätt som oftast.

Denna sträckning överträffade alla mina förväntningar och var mycket omväxlande – från Abiskos lummiga fjällbjörkskog till Mårmapassets blockterräng. Särskilt etappen mellan Sjangeli och Katterjåkk gjorde stora intryck på mig. Leden gick här över högfjället ovanför trädgränsen i ett sterilt sten- och klipplandskap. Regnskyarna som hängde tunga ovanför mig förstärkte det monokroma intrycket. Dagens bild kommer från dalen Dossagemvaggi söder om Stuor Kärpel. I bakgrunden skymtar det glaciärklädda berget Beatnacorru som ligger i Norge.

Ändrade planer – Unna Avrrik istället för Sälka

White out

Solen bryter igenom – White out i Stuor Reaiddávággi

För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.

På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.

Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.

Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.

Unna Avrrik

Utsikt mot centrala Kebnekaisefjällen från Unna Avrrik

Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.

Fotomaraton i Ljungby och bildvisning om svenska fjällen

Nästan snöstorm

Yrsnö, Sälka 2014

Den 18/5 är det dags för årets fotomaraton i Ljungby. Bakom arrangemanget står Ljungby fotoklubb i samarbete med Ljungby kommun och Rulles foto.
Alla är välkomna till heldagen som kommer att avslutas med min bildvisning “I trakterna kring Kebnekaise”.

Surfa in på Ljungby fotoklubbs hemsidan för att läsa mer information. Hoppas vi ses den 18:e!

Fototips 4 – variationens fjällmiljö för alla

Vy mot Unna Vistasvaggi, norrut från Vistasstugan

Morgonen gryr över Unna Vistasvaggi

De senaste åren har jag blivit något av besatt av att vistas i och fotografera vår svenska fjällnatur. Sådant som jag själv fattat tycke för och gillar vill jag gärna att andra ska få ta del av och uppleva, så denna gång blir fototipset kort och gott att prova en tur till svenska fjällen.

Bland fjällen får man uppleva fantastiskt mycket, både som naturfotograf och som resenär utan kamera. Dagens bild från Vistasdalen får symbolisera några av mina favoritegenskaper hos fjällmiljön:
– Topografin erbjuden en ständig variation av linjer, former, mönster och andra visuella element att nyttja i bildskapande, eller att bara titta på och uppleva
– Vädret och därmed ljuset ändrar sig hela tiden och en plats ser aldrig likadan ut som förra gången man besökte den
– De stora skillnaderna i höjd och klimat gör att man inom ett begränsat område får ta del av vitt skilda naturtyper och därmed mycket varierade motiv och upplevelser. Inom loppet av en dag förflyttar man sig lätt från den frodigaste av dalar färglagd i palettens alla tänkbara kombinationer, till högfjällets mycket strama och färgfattiga miljö
– I bergen pockar inte vardagscivilisationen på uppmärksamhet och man kan till fullo fokusera på sitt bildskapande, eller att bara vara

En invändning mot att ta sig till fjällen för att få uppleva allt detta fantastiska, antingen man fotograferar eller ej, kan vara att det är svårt, otillgängligt och att man måste ha fjällrävens erfarenhet för att överleva en tur. Faktum är att Svenska Turistföreningen (STF) sedan drygt 100 år jobbat med att göra den svenska fjällvärlden tillgänglig för så många människor som möjligt. Det innebär idag att man med lätthet kan gå, skida, cykla, åka hundspann eller på annat icke-motoriserat sätt ta sig de 20 milen från Abisko till Kvikkjokk utan att behöva bära vare sig mat, stormkök, tält och en massa andra tunga utrustningsdetaljer. Dagsetapperna på denna del av den kända Kungsleden är mellan en och två mil, sovplats finns i varje stuga och proviant i varannan. Man blir aldrig nekad en sovplats i en fjällstuga. Sammantaget möjliggör detta att packningen kan göras minimal och att nybörjartröskeln att ta sig över är mycket liten.

Alla har möjlighet att genomföra denna tur. Som bevis för detta minns jag särskilt två smått otroliga möten under mina turer. Det första minnet är den tyske ensamvandrare med en ölflasksklunkade resväska i varje hand vi mötte i Abisko nationalpark. Jag vill på intet sätt rekommendera detta färdsätt, men bevisligen är det genomförbart. Det andra minnet spelar upp mötet med en grupp med fysiskt och psykiskt gravt handikappade ungdomar som med ett par ledares hjälp höll på att korsa Norge och Sverige i väst-östlig riktning. Flera i denna grupp satt i rullstol! Hungrig och sliten i kroppen efter flera dagars vandring gnuggade jag mig själv i ögonen inför detta möte och undrade om jag börjat att hallucinera, kanske som ett bevis för min egen begränsade världsbild. Det gick alldeles utmärkt att ta sig fram med rullstol! Jag har också mött och fått utbyta tankar och ord med vandrare som varit ungefär tre gånger äldre än mig och andra vandrare som varit en tredjedel så gamla som mig.

Att ta sig till själva starten för turen är också det mycket lätt. Tåget stannar vid Abisko turiststation, hundratalet meter från “entrén” till Kungsleden. Färden från södra Sverige tar ca ett dygn, vilket medför den perfekta uppladdningen för en tur. Man kan i lugn och ro förbereda sig för det kommande äventyret, läsa in sig på kartan, hinna prata med andra fjällresenärer och bara ta det lugnt. Det är lika bra att börja varva ner redan under tågfärden norrut, för när man väl kommit ut på leden begränsas tillvaron till att vandra, äta och sova, något jag tidigare skrivit om. På leden finns inga andra skall och måsten! För den stressade är detta den bästa av återhämtningssätt, tycker jag i alla fall.

Med förhoppningar om att ses till fjälls!

Mot nya mål

Utsikt mot Sälka

Utsikt mot Sälka

Så var planeringen för årets (och min första) flerdagars vintertur så gott som klappad och klar. Vill det sig väl når vi Sälkatoppen så jag kan få bjuda på bilder därifrån. I så fall kommer de här i bloggen om en dryg månad. Sälka syns i bildens ovankant där den reser sig över den disiga horisonten av norska fjäll.

Fototips 3 – dokumentärt och abstrakt, samtidigt

Tjäktjapasset

Tjäktjapasset

Genom att fotografera motiv där självklara storleks- och avståndsreferenser saknas, kan man i en och samma bild få en spännande mix av dokumentära och abstrakta ingredienser.

Ett teknik som för att uppnå detta är att fotografera landskap med teleobjektiv. Teleobjektiv, allra helst de med zoomfunktion, har fördelen att man från en och samma fotograferingposition kan välja sitt utsnitt mycket nogrannt. Med kameran på stativ kan man vrida den grad för grad och samtidigt zooma, en process som gör att bilden får “växa fram” i sökaren till önskad komposition och balans infunnit sig.

Genom teleobjektivet kan element i landskapet uppfattas som inte uppfattas med blotta ögat. Ett vattenfall långt borta, framträder som vita strimmor i bilden och spår efter inlandsisen i berget tillför bilden ett sting av struktur. Ytterligare ett knep att ta till är att utelämna horisonten, vilket bidrar till att göra bilden mer abstrakt då en för oss människor självklar referens försvinner.

Sammanfattningsvis bjuder dessa “dokumentärabstrakta” bilder på ett visuellt motstånd och det kanske tar en stund innan man som betraktare inser vad det är man faktiskt ser. Jag tycker att bilder av denna typ ofta står sig längre tid än de mer lättsmälta och man kan återvända till dem gång efter annan för att njuta av dem – de till och med brukar växa och bli bättre med tiden.

Aurora borealis

Aurora borealis

Aurora borealis

Solen är på väg mot sitt solfläcksmaximum, något som sker ungefär vart tolfte år. Fenomenet solfläckar och hur de fungerar är delvis höljt i dunkel och studeras av forskare runt om i världen. Några av de absolut främsta på området är svenskar som bedriver sin forskning från solteleskopet SST på La Palma.

När solfläcksaktiviteten ökar blir det fler och kraftigare norrsken här på jorden och en av världens bästa platser att skåda dem från är vår fantastiska nationalpark Abisko. Abisko ligger i regnskugga, både från öster och väster, och kan därför stoltsera med ett av landets klaraste och torraste klimat. Man brukar prata om “det blåa hålet” när man syftar på det molnfria vädret som är så vanligt i nationalparken. Förutom att Abisko är bra för norrskensskådning är floran särdeles rik i området tack vare klimatet.

Dagens, eller kanske snarare nattens bild, är fotograferad från berget Noulja och kameran är vänd mot norr. Varje kväll under hela veckan som jag spenderade i Abisko fick jag se norrsken, om än att det var svagt. Under korta stunder fick jag uppleva när himlen “exploderade” i norrskensdans som varade i någon eller några minuter.

Avslutningsvis vill jag passa på att rekommendera alla att besöka STF Abisko och uppleva den arktiska vintern och norrskensskådespelet. På turiststationen finns något för alla, från frystorkat till trerätters, från smält snö till vinpaket, från tältplats i -30 grader Celsius till dubbelrum i +20…

Speglingar

Tarfala

Speglingar i Tarfala

Tarfaladalen är en av de mest dramatiska platserna jag någonsin besökt. Området beskrivs som “högalpint och samtidigt lättillgänglig”, vilket gör det till ett lockande utflyktsmål.

Med detta lilla inlägg vill jag kort och gott rekommendera alla läsare att någon gång besöka denna plats. Avståndet från Kebnekaise fjällstation, till platsen där jag står och fotograferar är ca 8 kilometer. Vid Kebnekaise fjällstation träffade vi minst 100 personer – vid STF:s fjällstuga i Tarfala träffade vi två vandrare och en stugvärd. Stillheten kan inte beskrivas med ord och måste upplevas. För den som vill tälta finns utmärkta platser iordningställda och för den som vill sova inomhus erbjuds plats i STF:s fjällstuga. I stugan finns, förutom en handfull sovrum, även kök och torkrum.

Tarfaladalen omges av några av Sveriges högsta toppar. Syd- och nordtoppen på Kebnekaise skymtas vid klart väder, i bilden syns solbelysta Kaskasapakte till vänster och bakom molnen till höger reser sig Kaskasatjåkka 2076 meter över havet.

Tänk att kunna gå fram till en glaciärkant och känna närvaron av bergets och isens krafter, eller varför inte stanna någon kilometer innan och beundra formerna av is, snö, ljus och sten som rinner ner för bergssluttningen. För mig är det en ynnest och när jag står där kan jag inte känna annat än vördnad för Moder Jord.

Från Tarfalastugorna kan man vandra vidare norrut, utmed Tarfalasjön och senare Kebnepakteglaciärens kant. Snart nalkas berget som kallas “Drakryggen” och leden går vidare i dalen Kuopervagge. Detta blir nog en del av min nästa tur till fjälls.

1150 meter över havet

Utsikt från Tjätjkapasset

Tjätjkavagge

Efter några dagars vandring inser man att det inte bara är omgivningarna som ändrar sig. Förutom det påtagliga faktum att ryggsäcken lättat något kilo i takt med att maten ätits upp, så sprider det sig ett högre välbefinnande inombords och man känner sig som ett med omgivningarna. Uppe på Kungsledens högsta punkt, Tjäktjapasset, öppnar sig en sagolik utsikt, som får sammanfatta de senaste dagarnas upplevelser. Friskt vatten forsar fram i dalgången, man kan bokstavligt talat se de olika väderlekarna vi upplevt och inte minst ges det möjlighet för en stunds meditation, alltmedan regn, sol, regn och sol drar förbi i ett dramatiskt och njutbart skådespel.

Att vandra

Ballinbogicohkka

Ballinbogicohkka

Att vandra, allra helst i fjällen, måste vara något av det mest rekreerande som finns att göra. Det handlar om “back to basics”; man går, man pausar och njuter av den friska luften och milsvida utsikten, man går lite till, pausar för att äta, går vidare, slår upp tältet, lagar kvällsmat, sover, lagar frukost, packar ihop och drar på sig ryggsäcken för att strax gå vidare.  Ungefär samma sak upprepar sig, dag efter annan och det kan tyckas att det enda som ändrar sig är omgivningarna. Nya dalar breder ut sig framför fötterna, vädret klarnar och luften blir högre, en bäck med det godaste vatten närmar sig och man stannar för att dricka. Kanske möter man någon annan vandrare att utbyta erfarenheter med, innan man går vidare…

Efter första dagsturen känner man enbart glädje när man stannar för kvällen – endorfiner.
Andra kvällen känns det mer i fötterna och man är glad att få ta av sig kängorna.
Tredje kvällen känns ungefär som den föregående, fastän lite mera. Dessutom börjar den oavbrutna härliga hungern infinna sig.
Fjärde kvällen bjuds ett fantastikt regn. Det är bara att krypa ner i sovsäcken och låta sig vaggas till sömn av regndropparnas sång mot tältduken.

Fortsättning följer…