Inlägg märkt: Vinterfjäll

Den bästa morgonen

Kuoblatjårro i gryningen den 2 januari 2016. Kan året starta bättre?

Mitt fjällprojekt går vidare. 2015 avslutades och 2016 inleddes med några dagars skidtur i området runt Låktatjåkka, väster om Abisko. Målet med turen var att få uppleva och fotografera polarnatten och när jag nu tittat igenom bildskörden från turen tycker jag mig fått med mig mina upplevelser på bild.

Morgonen den 2 januari var den häftigaste jag någonsin upplevt! När jag stod där i snön och mer eller mindre hoppade av innerlig glädje inför landskapet omkring mig kunde jag inte låta bli att tänka tanken – varför är jag och Kristina ensamma här? Borde det inte stå 1 000 och åter 1 000 andra människor på samma ställe och få uppleva samma sak?

På tisdag blir det bildvisning i Bankeryd. Fotoklubben där blir först ut med att få se de nya bilderna. Ses vi där, kanske?

Fototips 5 – ut och fotografera i “fulväder”

Gryning i Alesjaure

Gryning i Alesjaure

Minus 10 grader, inget solljus, blåst och yrande snö över klippor och sten. Bitvis uppgår sikten till ett fåtal meter. Dagens bild bevisar att det lönar sig att ge sig ut och fotografera oavsett väder. När förutsättningarna inte är optimala med avseende på ljus och andra förutsättningar tvingas man att jobba extra noggrant och kanske prova på motiv och kompositioner man inte annars hade valt.

Soluppgång på Apparjaure

Vintermorgon

Vintermorgon

Efter en ordentligt kall tältnatt  i Garddenvaggi utmed Kungsleden vaknar jag till den klaraste av vintermorgnar. Fort ur sovsäcken, på med kläderna och ner med fötterna i pjäxorna för att få med sig så mycket värme som möjligt. En snabb skidtur någon kilometer för att få upp värmen och hitta fotomotiv är den optimala starten på dagen innan det är dags för frukost.

Mitt i vintern är bergslandskapet väldigt “enkelt” och rent. Mil efter mil är allt bara vit och det blir en utmaning att skapa bilder. Den vindfårade snön tycker jag sammanfattade intrycken från platsen på ett bra sätt  och att dagens första sol skulle landa i min landskapsbild blev en positiv överraskning.

För den geografiskt intresserade – i bakgrunden reser sig Kåtotjåkka och Miesákcohkka. Det runda fjället allra längst till vänster i bild är Adjnetjårro.

Solnedgång bakom Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Det är sen midvintereftermiddag på högfjället. Under dagen har vi tagit oss upp med skidorna för Keronbackarna, förbi trädgränsen, och skidar nu fram genom ett vitt landskap. Det knarrar från skänklarna till pulkan, men när vi stannar får vi uppleva en svårbeskrivlig tystnad. Få tillfällen är så tysta som fjället en vindstilla vinterdag. Temperaturen kryper ner mot minus 20 och innan det är dags för att krypa ner i den varma sovsäcken hinns lite kvällsfotografering med. Såhär i mitten av februari är det som att dagen endast består av en lång gryning, som sakta övergår i en lång skymning. Den vita snön reflekterar himlens toner och strax innan solen försvinner under horisonten är hela världen omkring mig dränkt i varma toner.

Ändrade planer – Unna Avrrik istället för Sälka

White out

Solen bryter igenom – White out i Stuor Reaiddávággi

För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.

På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.

Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.

Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.

Unna Avrrik

Utsikt mot centrala Kebnekaisefjällen från Unna Avrrik

Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.

Fototips 4 – variationens fjällmiljö för alla

Vy mot Unna Vistasvaggi, norrut från Vistasstugan

Morgonen gryr över Unna Vistasvaggi

De senaste åren har jag blivit något av besatt av att vistas i och fotografera vår svenska fjällnatur. Sådant som jag själv fattat tycke för och gillar vill jag gärna att andra ska få ta del av och uppleva, så denna gång blir fototipset kort och gott att prova en tur till svenska fjällen.

Bland fjällen får man uppleva fantastiskt mycket, både som naturfotograf och som resenär utan kamera. Dagens bild från Vistasdalen får symbolisera några av mina favoritegenskaper hos fjällmiljön:
– Topografin erbjuden en ständig variation av linjer, former, mönster och andra visuella element att nyttja i bildskapande, eller att bara titta på och uppleva
– Vädret och därmed ljuset ändrar sig hela tiden och en plats ser aldrig likadan ut som förra gången man besökte den
– De stora skillnaderna i höjd och klimat gör att man inom ett begränsat område får ta del av vitt skilda naturtyper och därmed mycket varierade motiv och upplevelser. Inom loppet av en dag förflyttar man sig lätt från den frodigaste av dalar färglagd i palettens alla tänkbara kombinationer, till högfjällets mycket strama och färgfattiga miljö
– I bergen pockar inte vardagscivilisationen på uppmärksamhet och man kan till fullo fokusera på sitt bildskapande, eller att bara vara

En invändning mot att ta sig till fjällen för att få uppleva allt detta fantastiska, antingen man fotograferar eller ej, kan vara att det är svårt, otillgängligt och att man måste ha fjällrävens erfarenhet för att överleva en tur. Faktum är att Svenska Turistföreningen (STF) sedan drygt 100 år jobbat med att göra den svenska fjällvärlden tillgänglig för så många människor som möjligt. Det innebär idag att man med lätthet kan gå, skida, cykla, åka hundspann eller på annat icke-motoriserat sätt ta sig de 20 milen från Abisko till Kvikkjokk utan att behöva bära vare sig mat, stormkök, tält och en massa andra tunga utrustningsdetaljer. Dagsetapperna på denna del av den kända Kungsleden är mellan en och två mil, sovplats finns i varje stuga och proviant i varannan. Man blir aldrig nekad en sovplats i en fjällstuga. Sammantaget möjliggör detta att packningen kan göras minimal och att nybörjartröskeln att ta sig över är mycket liten.

Alla har möjlighet att genomföra denna tur. Som bevis för detta minns jag särskilt två smått otroliga möten under mina turer. Det första minnet är den tyske ensamvandrare med en ölflasksklunkade resväska i varje hand vi mötte i Abisko nationalpark. Jag vill på intet sätt rekommendera detta färdsätt, men bevisligen är det genomförbart. Det andra minnet spelar upp mötet med en grupp med fysiskt och psykiskt gravt handikappade ungdomar som med ett par ledares hjälp höll på att korsa Norge och Sverige i väst-östlig riktning. Flera i denna grupp satt i rullstol! Hungrig och sliten i kroppen efter flera dagars vandring gnuggade jag mig själv i ögonen inför detta möte och undrade om jag börjat att hallucinera, kanske som ett bevis för min egen begränsade världsbild. Det gick alldeles utmärkt att ta sig fram med rullstol! Jag har också mött och fått utbyta tankar och ord med vandrare som varit ungefär tre gånger äldre än mig och andra vandrare som varit en tredjedel så gamla som mig.

Att ta sig till själva starten för turen är också det mycket lätt. Tåget stannar vid Abisko turiststation, hundratalet meter från “entrén” till Kungsleden. Färden från södra Sverige tar ca ett dygn, vilket medför den perfekta uppladdningen för en tur. Man kan i lugn och ro förbereda sig för det kommande äventyret, läsa in sig på kartan, hinna prata med andra fjällresenärer och bara ta det lugnt. Det är lika bra att börja varva ner redan under tågfärden norrut, för när man väl kommit ut på leden begränsas tillvaron till att vandra, äta och sova, något jag tidigare skrivit om. På leden finns inga andra skall och måsten! För den stressade är detta den bästa av återhämtningssätt, tycker jag i alla fall.

Med förhoppningar om att ses till fjälls!