Ett par dagar innan bildens tillblivelse hade jag fått vända på väg mot Kebnetjåkkas stortopp. I turens brantaste stigning, då det började regna och blåsa ordentligt, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök när bättre förutsättning skulle ges. I väntan på bättre väder undersökte jag omgivningarna i Ladtjovagge och den 19 juli gav jag mig på ett andra försök. Med Kebnekaise fjällstation som startpunkt fick jag till en näst intill perfekt tur med 24 timmars vandring, fotografering och mycket njutning. Dygnets höjdpunkt blev när fick jag stå på 1 763 meters höjd (Kebnetjåkkas stortopp) och se dagens första ljus träffa Kebnekaises toppglaciär ovanför mig. Klockan var då ca 02.11, vädret molnfritt och sikten klar, så klar att Sareks toppar och glaciärer i söder syntes mycket väl. 50 minuter senare nådde ljuset ner till mig och lyste upp min förgrund i bilden.
För den som vill nå en fin utsikttopp till fots och slippa glaciärer och klättring är Kebnetjåkka ett mycket bra alternativ. Närheten till Kebnekaise fjällstation gör toppen till ett perfekt mål för en dagstur och därmed kan man minimera sin packning. Att hitta vägen upp är lätt och den fysiska ansträngning som krävs är klart begränsad.
Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.
Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.
För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.
På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.
Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.
Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.
Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.
Min första fjälltur gjorde jag 2006. Som för så många andra gick den till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Jag blev fullständigt biten av miljöerna och den fysiska utmaningen fjällvandringen innebar och sedan dess har det blivit flera turer i samma område.
En bit norrut från Kebnekaise ligger Sveriges fjärde högst berg, Kaskasatjåkka*. Efter inläsning av Fjällkartan bestämde jag mig för att toppen av detta fick bli ett delmål under årets hösttur. Vandringen upp skulle enligt flera källor vara relativt enkel och utsikten från toppen väl värd mödan.
Sagt och gjort, efter att ha vandrat från Nikkaluokta, via Tjeuralako och över Tarfalatjåkkas topplatå var det dags att stiga upp tidigt för att ta sig upp de sista 300 höjdmetrarna till toppen. Övernattningsplatsen jag hade valt på passet mellan Tarfalatjåkka och Kaskasatjåkka funkade perfekt som utgångspunkt, men vid sämre väder lär platsen vara mer än utsatt för vind.
Turer till bergstoppar är alltid speciella – vandringen uppför gör att hjärtat slår frenetiskt och man funderar på om man kanske inte borde vända ner, för att återvända ett annat år när formen är bättre. Man blir genomsvettig och det enda man ser framför sig är var man ska sätta nästa fotsteg bland grus och sten. Där och då gäller det att intala sig själv att lutningen kommer att avta och att målet närmar sig för varje steg framåt.
På väg till Kaskasatjåkkas topp är det som brantast ca 200 höjdmeter innan toppen innan det plötsligt planar ut och de sista 100 höjdmetrarna innebär vandring på skarsnö i beskedligare motlut. När skarsnön inte riktigt bär så mycket som man önskar kan man likna vandringen vid en på en tjockmatta i gympasalen, i detta fall en kilometer lång sådan med bestämt motlut. Känslan som infinner sig när man kommer till toppen och utsikten inom några få steg byts från skarsnöfält till milsvidd utsikt över bergen omkring är alltid lika fantastisk. På en sekund är alla vedermödor från bestigningen som bortglömda och allt fokus flyttas till omgivningarna.
I bilden ovan syns Kebnekaises dubbeltopp till vänster och Kaskasapakte till höger. I bakgrunden skymtar Sareks nationalpark.
* De toppar som är högre är Kebnekaises syd- och nordtopp (2111 respektive 2097 m.ö.h.), samt stortoppen på Sarektjåkkå (2089 m.ö.h.)