Inlägg märkt: Landskap

Gråa dagar

Stuor Reaiddavaggi, med Nallo som stick upp bland molnen

Stuor Reaiddavaggi, med Nallo som stick upp bland molnen

Tittar ut genom fönstret. Nyanserna påminner om dem jag fotograferade i Stuor Reaiddavaggi i mitten av september. Det mäktiga berget Nallo gömde sig denna dag bland molnen.

Solnedgång från Tuolpagorni – om att avsluta på topp

Utsikt från Tuolpagorni

Utsikt i solnedgången från toppen av Tuolpagorni, 1 662 meter över havet

Efter en dryg veckas fjällvandring tidigare i september visste jag vad väta var. Det började med ett misslyckat vad i en överfull jokk och regn, snöblandat regn, dimma, dis, isskorpsbeklädda stenar, en regnjacka som inte höll måttet, fuktigt innertält och att bokstavligen-hälla-vatten-ur-kängorna-innan-läggdags var några av de ytterligare närkontakterna jag fick med vårt livsnödvändiga H2O.

Tro nu inte att vandringen för detta varit eländig och en man absolut inte vill göra om. Upplevelserna var av precis det motsatta slaget. Till saken hör också att när vädret väl vänder, så blir den upplevda “effekten” mycket kraftigare och man får njuta till fullo av att vara torr och varm.

Efter all vätan under vandringen började jag så smått närma mig resans mål, Kebnekaise fjällstation. Sista natten sov jag i Singivaggi utmed “Dürlings led” och det smattrade ordentligt i tältduken. Regn och vindar kom stötvis från de höga omgivande bergen och jag vaknade till då och då. När morgonen nalkades kunde jag höra att vinden mojnade och att regnet sakta avtog. Efter frukosten slutade det regna helt och av barometern att döma kunde jag förvänta mig finväder. Lite kvickt plockade jag ihop tält och mina persedlar innan det bar av upp mot toppen av Kebnekaise. Det blev en väldigt fin vandring upp och väl där hade vädret slagit om helt och hållet och jag kunde njuta av min lunch i gassande solsken i en snödriva på 2 000 meters höjd. Till råga på allt var det vindstilla och av någon anledning var jag nästan ensam på denna annars välbesökta plats. Kanske var det föregående dagars dåliga väder som föranledde att man inte gjorde toppturer i normal omfattning?

Tanken slog mig att jag kanske skulle göra en sista ansträngning och istället för att gå närmaste vägen till fjällstationen, göra en topptur till Tuolpagorni, det karakteristiska “vulkanberget”. Det skulle innebära ca 500 extra höjdmeter och några kilometers vandring, så för att hinna dit innan solen gömde sig bakom horisonten blev det snabbmarsch ner från Kebnekaise till Kaffedalen, över berget Vierranvárri och vidare. Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att fjällturen inte kunde få en bättre avslutning. Var jag än vände mig utspelade sig ett oförglömligt ljusspel i kvällsdiset och jag kan lova att kameran gick varm. Efter att solen tillslut försvunnit, fullmånen gjort entré och temperaturen snabbt börjat att sjunka packade jag ihop stativ och kamera och letade mig ner sakta ner till fjällstationen i dalen. När jag stannade för att dricka lite vatten fick jag se en svag norrskensflamma i öster och en känsla av att vara 100% nöjd sköljde över mig. Det blev en avslutning på topp, kort sagt.

Oordning och oreda?

Kronans naturreservat i januari

Kronans naturreservat i januari

 

Utanför fönstret är det gråväder… Den 23:e januari var det också gråväder… Den morgonen i bokskogen i Kronans naturreservat innebar en rejäl utmaning och bilden ovan blev den mest lyckade. Faller den dig i smaken?

Den bästa morgonen

Kuoblatjårro i gryningen den 2 januari 2016. Kan året starta bättre?

Mitt fjällprojekt går vidare. 2015 avslutades och 2016 inleddes med några dagars skidtur i området runt Låktatjåkka, väster om Abisko. Målet med turen var att få uppleva och fotografera polarnatten och när jag nu tittat igenom bildskörden från turen tycker jag mig fått med mig mina upplevelser på bild.

Morgonen den 2 januari var den häftigaste jag någonsin upplevt! När jag stod där i snön och mer eller mindre hoppade av innerlig glädje inför landskapet omkring mig kunde jag inte låta bli att tänka tanken – varför är jag och Kristina ensamma här? Borde det inte stå 1 000 och åter 1 000 andra människor på samma ställe och få uppleva samma sak?

På tisdag blir det bildvisning i Bankeryd. Fotoklubben där blir först ut med att få se de nya bilderna. Ses vi där, kanske?

Som i en dröm…

Drömmarnas bergspass

Drakryggen insvept i drömmarnas moln

När vintern lyser med sin frånvaro i södra Sverige och suget efter skidåkning och långfärdsskridskor sätter in passar det fint att drömma sig tillbaka till den snörika sommaren. Jag bjuder på en av mina favoritbilder från juli-turen till Kebnekaiseområdet och håller tummarna för att det ska bli rejält kallt snart och isarna får lägga sig.

Fototips 5 – ut och fotografera i “fulväder”

Gryning i Alesjaure

Gryning i Alesjaure

Minus 10 grader, inget solljus, blåst och yrande snö över klippor och sten. Bitvis uppgår sikten till ett fåtal meter. Dagens bild bevisar att det lönar sig att ge sig ut och fotografera oavsett väder. När förutsättningarna inte är optimala med avseende på ljus och andra förutsättningar tvingas man att jobba extra noggrant och kanske prova på motiv och kompositioner man inte annars hade valt.

Höstfärger utmed Kungsleden

Sjaunja naturreservat

Sjaunja naturreservat

Morgonen den femte september 2013 kommer jag sent att glömma. Efter en natt när regndropparnas ljud mot tältduken och alla vandringsmil i benen gjort sömnen djupare än vanligt vaknar jag upp till en fjällvärld mättad av färger. Alla starka färg- och formintryck gör att jag irrar omkring länge i området för att hitta en bra fotoposition och det tar flera timmar innan jag känner att jag är en bild på spåren.

Jag vill ju dokumentera upplevelsen för att kunna dela med mig av den till er – samtidigt är det en utmaning att försöka bringa ordning och reda i kaoset och på så sätt få till bilden som jag vill ha den. Det är utomordentligt enerverande att stå mitt i allt det storslagna och känna att bilderna inte blir som jag vill och tillfället glida mig ur händerna…

Trägen vinner, så också denna morgon. Efter några timmar tycker jag att jag får till det och frukostgröten kan jag äta med en inre känsla av tillfredsställelse av att ha fått till en schysst bild. Håller du med?

Spegelbild

Ett träd - en spegelbild

Tallen

Står på Berget. Tar in den nya dagen.

Flackar runt med blicken över havet och plötsligt syns min spegelbild.

– Här och nu, säger den.

Soluppgång på Apparjaure

Vintermorgon

Vintermorgon

Efter en ordentligt kall tältnatt  i Garddenvaggi utmed Kungsleden vaknar jag till den klaraste av vintermorgnar. Fort ur sovsäcken, på med kläderna och ner med fötterna i pjäxorna för att få med sig så mycket värme som möjligt. En snabb skidtur någon kilometer för att få upp värmen och hitta fotomotiv är den optimala starten på dagen innan det är dags för frukost.

Mitt i vintern är bergslandskapet väldigt “enkelt” och rent. Mil efter mil är allt bara vit och det blir en utmaning att skapa bilder. Den vindfårade snön tycker jag sammanfattade intrycken från platsen på ett bra sätt  och att dagens första sol skulle landa i min landskapsbild blev en positiv överraskning.

För den geografiskt intresserade – i bakgrunden reser sig Kåtotjåkka och Miesákcohkka. Det runda fjället allra längst till vänster i bild är Adjnetjårro.

Sommarnatt på Kåkitjårros topp

Utsikt från Kåkitjårro

Utsikt från Kåkitjårro

En natt i juli 2014 tillbringade jag på Kåkitjårros topp för att få njuta av både solnedgång och soluppgång. Vid denna tiden på året befinner sig inte solen så länge under horisonten. Dagen började med vandring från Kebnekaise fjällstation, fortsatte över högslätten och avslutades med en rejäl uppförsbacke till toppen av detta berg. Väl upp blev många fotografier skapade den natten, varav dagens bloggbild blev min favorit. Berget i förgrunden är just Kåkitjårro, vars toppar är flera som radar upp sig i en nordsydlig sträckning. I bakgrunden syns Nibbas med sin taggiga siluett och Räitatjåkka.

Solnedgång bakom Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Det är sen midvintereftermiddag på högfjället. Under dagen har vi tagit oss upp med skidorna för Keronbackarna, förbi trädgränsen, och skidar nu fram genom ett vitt landskap. Det knarrar från skänklarna till pulkan, men när vi stannar får vi uppleva en svårbeskrivlig tystnad. Få tillfällen är så tysta som fjället en vindstilla vinterdag. Temperaturen kryper ner mot minus 20 och innan det är dags för att krypa ner i den varma sovsäcken hinns lite kvällsfotografering med. Såhär i mitten av februari är det som att dagen endast består av en lång gryning, som sakta övergår i en lång skymning. Den vita snön reflekterar himlens toner och strax innan solen försvinner under horisonten är hela världen omkring mig dränkt i varma toner.

Inspiration från Ulf och Martin

Morgon vid Steningens strand

Morgon vid Steningens strand

Sedan några år tillbaka är jag en av femtiotalet medlemmar i bildgruppen PhotoNatura. Inriktningen för gruppen är naturfotografering i dess vidaste bemärkelse och förutom de ordinarie medlemsmötena vi har, genomför vi gemensamma fototurer, bokprojekt och annat spännande. Bland annat har vi givit ut boken “Nära”.

Att vara med i PhotoNatura är för mig likställt med “inspiration” och med dagens bild vill jag berätta om två fotografer som ägnar sig en hel del åt “fulfotografering”. De visar ofta bilder av motiv som synes “trista” och kan gå en obemärkt förbi och detta är inspirerande för mig.

När jag stod vid sjön Steningens strand en morgon för några dagar sedan och inte fick till en bild som gjorde de gryende dagen rättvisa, inriktade jag mig på ett parti med is, vass och risiga buskar. Resultatet, som syns ovan, blev en bild i liknande stil som Martin Borg och Ulf Malm ofta visar. I bilder som dessa blir motivet i sig underordnat de visuella elementen, som exempelvis struktur.

Till våren kommer PhotoNatura att genomföra ett nytt evenemang som jag vill lyfta fram, ett naturfotografiskt seminarium. Temat för dagen är “Naturfotografering under luppen – hur går man till väga för att framställa naturen på det sätt man vill med kameran?” Ta en titt på länken för att hitta mer information och passa på att anmäla dig till en dag som kommer att bli mycket inspirerande och lärorik.

Soluppgång över Sveriges tak, sett från Kebnetjåkkas stortopp

Soluppgång över Sveriges tak

Soluppgång över Sveriges tak

Ett par dagar innan bildens tillblivelse hade jag fått vända på väg mot Kebnetjåkkas stortopp. I turens brantaste stigning, då det började regna och blåsa ordentligt, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök när bättre förutsättning skulle ges. I väntan på bättre väder undersökte jag omgivningarna i Ladtjovagge och den 19 juli gav jag mig på ett andra försök. Med Kebnekaise fjällstation som startpunkt fick jag till en näst intill perfekt tur med 24 timmars vandring, fotografering och mycket njutning. Dygnets höjdpunkt blev när fick jag stå på 1 763 meters höjd (Kebnetjåkkas stortopp) och se dagens första ljus träffa Kebnekaises toppglaciär ovanför mig. Klockan var då ca 02.11, vädret molnfritt och sikten klar, så klar att Sareks toppar och glaciärer i söder syntes mycket väl. 50 minuter senare nådde ljuset ner till mig och lyste upp min förgrund i bilden.

För den som vill nå en fin utsikttopp till fots och slippa glaciärer och klättring är Kebnetjåkka ett mycket bra alternativ. Närheten till Kebnekaise fjällstation gör toppen till ett perfekt mål för en dagstur och därmed kan man minimera sin packning. Att hitta vägen upp är lätt och den fysiska ansträngning som krävs är klart begränsad.

Blått och blåsigt

Blå timmen vid Kullaberg

Blå timmen vid Kullaberg

Efter helgens blåsväder bjöd västkusten och Kullaberg på ordentliga vågor igår. De spillror av vind från stormen Svea som fortfarande fläktade kylde ordentligt, så vad passade inte bättre än att fotografera landskapet upplyst av den blå timmen.

Morgon på Vakö myr

Morgon på myren

Morgon på myren

Det är tidig morgon i början av oktober och jag befinner mitt ute på Vakö myr. Jag är på väg mot ön Berget, men hinner inte riktigt fram innan solen stiger över horisonten. När de första solstrålarna lyser upp höstdimman förändras alla intryck snabbt och den gråblå kalla tillvaron växlar till en betydligt varmare.

Utsikt från Mårmapasset

Utsikt från Mårmapasset

Ovan molnen…

En bit nordost om Kebnekaise finns ett område som kallas Mårma. Jag besökte denna plats för första gången i mitten av september och blev förtjust i området. Landskapet var kärvt och stenigt, något som tilltalade mig. För den som tar sig upp i Mårmapasset några kilometer söder om STF:s vindskydd väntar storslagen utsikt. Jag lyckades nå passets krön en stund innan soluppgången, efter att ha spenderat natten till fots i fullmånens sken. Framför mig bredde den molntäckta Vistasdalen ut sig och bortom den högslätten Tjeurolako och Kåkitjårros toppar.

Som en dröm

Norrsken över Abisko Nationalpark

Utsikt mot Abiskoalperna

Här är det endast jag, bergen och stjärnorna.
– Oändligt, tyst, kyligt.

Toppar från vänster i bilder: Keron (Giron), Tjåmuhas (Coamohas), Pallentjåkka (Ballincohkka), Ballinbogicohkka, Adnjetjårro (Ádnji) och Siellacohkka.

Höstvandring i Lappland

Gråväder i Dossagemvaggi

Gråväder i Dossagemvaggi

Årets höstvandring i lapplandsfjällen började vid Kungsledens entré i Abisko nationalpark. Efter ca fem kilomenter på den vältrampade leden i nationalparken vek jag av sydösterut in mot dalen Ballivággi och snart hade den breda leden förvandlats till en smal, böljande stig. Totalt blev det elva mils vandring och ca 11 000 höjdmeter ackumulerade på sträckan Abisko – Ballinvággi – Siellavagge – Alisvagge – Mårma – Vistasvággi – Unna Vistasvággi – Alesjaure – Unna Allakas – Sjangeli – Stuor Kärpel – Katterjåkk. Längs vandringen mötte jag hela två människor, medan antalet fjällugglor jag mötte uppgick till det dubbla och lämlarna sprang framför fötterna på mig tätt som oftast.

Denna sträckning överträffade alla mina förväntningar och var mycket omväxlande – från Abiskos lummiga fjällbjörkskog till Mårmapassets blockterräng. Särskilt etappen mellan Sjangeli och Katterjåkk gjorde stora intryck på mig. Leden gick här över högfjället ovanför trädgränsen i ett sterilt sten- och klipplandskap. Regnskyarna som hängde tunga ovanför mig förstärkte det monokroma intrycket. Dagens bild kommer från dalen Dossagemvaggi söder om Stuor Kärpel. I bakgrunden skymtar det glaciärklädda berget Beatnacorru som ligger i Norge.

Gränstrakter

Storsteinsfjellet

Med förgrunden i Sverige och bakgrunden i Norge

Ikväll bjuder jag på en svensk-norsk bild från förra veckans vandring i fjällen. Den solbelysta förgrunden ligger i Sverige, inte långt från Unna Allakasstugorna och de bland moln dväljande topparna av Storsteinsfjellet ligger i Norge. Vandringsleden mellan Alesjaure, Unna Allakas och Katterjåkk överträffade alla mina förväntningar. Förutom stugvärden i Unna Allakas träffade jag inte en enda människa på denna delsträcka. Däremot fick jag stifta bekantskap med tre fjällugglor i skymningen vid Sjangeli, en liten stund innan norrskenet började dansa över himlen.

Hit, men inte längre…

Hit, men inte längre

Natt vid Siellajohka

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.

Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.

Ändrade planer – Unna Avrrik istället för Sälka

White out

Solen bryter igenom – White out i Stuor Reaiddávággi

För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.

På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.

Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.

Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.

Unna Avrrik

Utsikt mot centrala Kebnekaisefjällen från Unna Avrrik

Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.

Fototips 4 – variationens fjällmiljö för alla

Vy mot Unna Vistasvaggi, norrut från Vistasstugan

Morgonen gryr över Unna Vistasvaggi

De senaste åren har jag blivit något av besatt av att vistas i och fotografera vår svenska fjällnatur. Sådant som jag själv fattat tycke för och gillar vill jag gärna att andra ska få ta del av och uppleva, så denna gång blir fototipset kort och gott att prova en tur till svenska fjällen.

Bland fjällen får man uppleva fantastiskt mycket, både som naturfotograf och som resenär utan kamera. Dagens bild från Vistasdalen får symbolisera några av mina favoritegenskaper hos fjällmiljön:
– Topografin erbjuden en ständig variation av linjer, former, mönster och andra visuella element att nyttja i bildskapande, eller att bara titta på och uppleva
– Vädret och därmed ljuset ändrar sig hela tiden och en plats ser aldrig likadan ut som förra gången man besökte den
– De stora skillnaderna i höjd och klimat gör att man inom ett begränsat område får ta del av vitt skilda naturtyper och därmed mycket varierade motiv och upplevelser. Inom loppet av en dag förflyttar man sig lätt från den frodigaste av dalar färglagd i palettens alla tänkbara kombinationer, till högfjällets mycket strama och färgfattiga miljö
– I bergen pockar inte vardagscivilisationen på uppmärksamhet och man kan till fullo fokusera på sitt bildskapande, eller att bara vara

En invändning mot att ta sig till fjällen för att få uppleva allt detta fantastiska, antingen man fotograferar eller ej, kan vara att det är svårt, otillgängligt och att man måste ha fjällrävens erfarenhet för att överleva en tur. Faktum är att Svenska Turistföreningen (STF) sedan drygt 100 år jobbat med att göra den svenska fjällvärlden tillgänglig för så många människor som möjligt. Det innebär idag att man med lätthet kan gå, skida, cykla, åka hundspann eller på annat icke-motoriserat sätt ta sig de 20 milen från Abisko till Kvikkjokk utan att behöva bära vare sig mat, stormkök, tält och en massa andra tunga utrustningsdetaljer. Dagsetapperna på denna del av den kända Kungsleden är mellan en och två mil, sovplats finns i varje stuga och proviant i varannan. Man blir aldrig nekad en sovplats i en fjällstuga. Sammantaget möjliggör detta att packningen kan göras minimal och att nybörjartröskeln att ta sig över är mycket liten.

Alla har möjlighet att genomföra denna tur. Som bevis för detta minns jag särskilt två smått otroliga möten under mina turer. Det första minnet är den tyske ensamvandrare med en ölflasksklunkade resväska i varje hand vi mötte i Abisko nationalpark. Jag vill på intet sätt rekommendera detta färdsätt, men bevisligen är det genomförbart. Det andra minnet spelar upp mötet med en grupp med fysiskt och psykiskt gravt handikappade ungdomar som med ett par ledares hjälp höll på att korsa Norge och Sverige i väst-östlig riktning. Flera i denna grupp satt i rullstol! Hungrig och sliten i kroppen efter flera dagars vandring gnuggade jag mig själv i ögonen inför detta möte och undrade om jag börjat att hallucinera, kanske som ett bevis för min egen begränsade världsbild. Det gick alldeles utmärkt att ta sig fram med rullstol! Jag har också mött och fått utbyta tankar och ord med vandrare som varit ungefär tre gånger äldre än mig och andra vandrare som varit en tredjedel så gamla som mig.

Att ta sig till själva starten för turen är också det mycket lätt. Tåget stannar vid Abisko turiststation, hundratalet meter från “entrén” till Kungsleden. Färden från södra Sverige tar ca ett dygn, vilket medför den perfekta uppladdningen för en tur. Man kan i lugn och ro förbereda sig för det kommande äventyret, läsa in sig på kartan, hinna prata med andra fjällresenärer och bara ta det lugnt. Det är lika bra att börja varva ner redan under tågfärden norrut, för när man väl kommit ut på leden begränsas tillvaron till att vandra, äta och sova, något jag tidigare skrivit om. På leden finns inga andra skall och måsten! För den stressade är detta den bästa av återhämtningssätt, tycker jag i alla fall.

Med förhoppningar om att ses till fjälls!

2076 meter över havet

Soluppgång från Kaskasatjåkka

Utsikt mot Kebnekaise

Min första fjälltur gjorde jag 2006. Som för så många andra gick den till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Jag blev fullständigt biten av miljöerna och den fysiska utmaningen fjällvandringen innebar och sedan dess har det blivit flera turer i samma område.

En bit norrut från Kebnekaise ligger Sveriges fjärde högst berg, Kaskasatjåkka*. Efter inläsning av Fjällkartan bestämde jag mig för att toppen av detta fick bli ett delmål under årets hösttur. Vandringen upp skulle enligt flera källor vara relativt enkel och utsikten från toppen väl värd mödan.

Sagt och gjort, efter att ha vandrat från Nikkaluokta, via Tjeuralako och över Tarfalatjåkkas topplatå var det dags att stiga upp tidigt för att ta sig upp de sista 300 höjdmetrarna till toppen. Övernattningsplatsen jag hade valt på passet mellan Tarfalatjåkka och Kaskasatjåkka funkade perfekt som utgångspunkt, men vid sämre väder lär platsen vara mer än utsatt för vind.

Turer till bergstoppar är alltid speciella – vandringen uppför gör att hjärtat slår frenetiskt och man funderar på om man kanske inte borde vända ner, för att återvända ett annat år när formen är bättre. Man blir genomsvettig och det enda man ser framför sig är var man ska sätta nästa fotsteg bland grus och sten. Där och då gäller det att intala sig själv att lutningen kommer att avta och att målet närmar sig för varje steg framåt.

På väg till Kaskasatjåkkas topp är det som brantast ca 200 höjdmeter innan toppen innan det plötsligt planar ut och de sista 100 höjdmetrarna innebär vandring på skarsnö i beskedligare motlut. När skarsnön inte riktigt bär så mycket som man önskar kan man likna vandringen vid en på en tjockmatta i gympasalen, i detta fall en kilometer lång sådan med bestämt motlut. Känslan som infinner sig när man kommer till toppen och utsikten inom några få steg byts från skarsnöfält till milsvidd utsikt över bergen omkring är alltid lika fantastisk. På en sekund är alla vedermödor från bestigningen som bortglömda och allt fokus flyttas till omgivningarna.

I bilden ovan syns Kebnekaises dubbeltopp till vänster och Kaskasapakte till höger. I bakgrunden skymtar Sareks nationalpark.

* De toppar som är högre är Kebnekaises syd- och nordtopp (2111 respektive 2097 m.ö.h.), samt stortoppen på Sarektjåkkå (2089 m.ö.h.)