Inlägg märkt: Lappland

Gråa dagar

Stuor Reaiddavaggi, med Nallo som stick upp bland molnen

Stuor Reaiddavaggi, med Nallo som stick upp bland molnen

Tittar ut genom fönstret. Nyanserna påminner om dem jag fotograferade i Stuor Reaiddavaggi i mitten av september. Det mäktiga berget Nallo gömde sig denna dag bland molnen.

Solnedgång från Tuolpagorni – om att avsluta på topp

Utsikt från Tuolpagorni

Utsikt i solnedgången från toppen av Tuolpagorni, 1 662 meter över havet

Efter en dryg veckas fjällvandring tidigare i september visste jag vad väta var. Det började med ett misslyckat vad i en överfull jokk och regn, snöblandat regn, dimma, dis, isskorpsbeklädda stenar, en regnjacka som inte höll måttet, fuktigt innertält och att bokstavligen-hälla-vatten-ur-kängorna-innan-läggdags var några av de ytterligare närkontakterna jag fick med vårt livsnödvändiga H2O.

Tro nu inte att vandringen för detta varit eländig och en man absolut inte vill göra om. Upplevelserna var av precis det motsatta slaget. Till saken hör också att när vädret väl vänder, så blir den upplevda “effekten” mycket kraftigare och man får njuta till fullo av att vara torr och varm.

Efter all vätan under vandringen började jag så smått närma mig resans mål, Kebnekaise fjällstation. Sista natten sov jag i Singivaggi utmed “Dürlings led” och det smattrade ordentligt i tältduken. Regn och vindar kom stötvis från de höga omgivande bergen och jag vaknade till då och då. När morgonen nalkades kunde jag höra att vinden mojnade och att regnet sakta avtog. Efter frukosten slutade det regna helt och av barometern att döma kunde jag förvänta mig finväder. Lite kvickt plockade jag ihop tält och mina persedlar innan det bar av upp mot toppen av Kebnekaise. Det blev en väldigt fin vandring upp och väl där hade vädret slagit om helt och hållet och jag kunde njuta av min lunch i gassande solsken i en snödriva på 2 000 meters höjd. Till råga på allt var det vindstilla och av någon anledning var jag nästan ensam på denna annars välbesökta plats. Kanske var det föregående dagars dåliga väder som föranledde att man inte gjorde toppturer i normal omfattning?

Tanken slog mig att jag kanske skulle göra en sista ansträngning och istället för att gå närmaste vägen till fjällstationen, göra en topptur till Tuolpagorni, det karakteristiska “vulkanberget”. Det skulle innebära ca 500 extra höjdmeter och några kilometers vandring, så för att hinna dit innan solen gömde sig bakom horisonten blev det snabbmarsch ner från Kebnekaise till Kaffedalen, över berget Vierranvárri och vidare. Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att fjällturen inte kunde få en bättre avslutning. Var jag än vände mig utspelade sig ett oförglömligt ljusspel i kvällsdiset och jag kan lova att kameran gick varm. Efter att solen tillslut försvunnit, fullmånen gjort entré och temperaturen snabbt börjat att sjunka packade jag ihop stativ och kamera och letade mig ner sakta ner till fjällstationen i dalen. När jag stannade för att dricka lite vatten fick jag se en svag norrskensflamma i öster och en känsla av att vara 100% nöjd sköljde över mig. Det blev en avslutning på topp, kort sagt.

Den bästa morgonen

Kuoblatjårro i gryningen den 2 januari 2016. Kan året starta bättre?

Mitt fjällprojekt går vidare. 2015 avslutades och 2016 inleddes med några dagars skidtur i området runt Låktatjåkka, väster om Abisko. Målet med turen var att få uppleva och fotografera polarnatten och när jag nu tittat igenom bildskörden från turen tycker jag mig fått med mig mina upplevelser på bild.

Morgonen den 2 januari var den häftigaste jag någonsin upplevt! När jag stod där i snön och mer eller mindre hoppade av innerlig glädje inför landskapet omkring mig kunde jag inte låta bli att tänka tanken – varför är jag och Kristina ensamma här? Borde det inte stå 1 000 och åter 1 000 andra människor på samma ställe och få uppleva samma sak?

På tisdag blir det bildvisning i Bankeryd. Fotoklubben där blir först ut med att få se de nya bilderna. Ses vi där, kanske?

Som i en dröm…

Drömmarnas bergspass

Drakryggen insvept i drömmarnas moln

När vintern lyser med sin frånvaro i södra Sverige och suget efter skidåkning och långfärdsskridskor sätter in passar det fint att drömma sig tillbaka till den snörika sommaren. Jag bjuder på en av mina favoritbilder från juli-turen till Kebnekaiseområdet och håller tummarna för att det ska bli rejält kallt snart och isarna får lägga sig.

Fototips 5 – ut och fotografera i “fulväder”

Gryning i Alesjaure

Gryning i Alesjaure

Minus 10 grader, inget solljus, blåst och yrande snö över klippor och sten. Bitvis uppgår sikten till ett fåtal meter. Dagens bild bevisar att det lönar sig att ge sig ut och fotografera oavsett väder. När förutsättningarna inte är optimala med avseende på ljus och andra förutsättningar tvingas man att jobba extra noggrant och kanske prova på motiv och kompositioner man inte annars hade valt.

Höstfärger utmed Kungsleden

Sjaunja naturreservat

Sjaunja naturreservat

Morgonen den femte september 2013 kommer jag sent att glömma. Efter en natt när regndropparnas ljud mot tältduken och alla vandringsmil i benen gjort sömnen djupare än vanligt vaknar jag upp till en fjällvärld mättad av färger. Alla starka färg- och formintryck gör att jag irrar omkring länge i området för att hitta en bra fotoposition och det tar flera timmar innan jag känner att jag är en bild på spåren.

Jag vill ju dokumentera upplevelsen för att kunna dela med mig av den till er – samtidigt är det en utmaning att försöka bringa ordning och reda i kaoset och på så sätt få till bilden som jag vill ha den. Det är utomordentligt enerverande att stå mitt i allt det storslagna och känna att bilderna inte blir som jag vill och tillfället glida mig ur händerna…

Trägen vinner, så också denna morgon. Efter några timmar tycker jag att jag får till det och frukostgröten kan jag äta med en inre känsla av tillfredsställelse av att ha fått till en schysst bild. Håller du med?

Solnedgång bakom Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Midvinterljus över Kåtotjåkka

Det är sen midvintereftermiddag på högfjället. Under dagen har vi tagit oss upp med skidorna för Keronbackarna, förbi trädgränsen, och skidar nu fram genom ett vitt landskap. Det knarrar från skänklarna till pulkan, men när vi stannar får vi uppleva en svårbeskrivlig tystnad. Få tillfällen är så tysta som fjället en vindstilla vinterdag. Temperaturen kryper ner mot minus 20 och innan det är dags för att krypa ner i den varma sovsäcken hinns lite kvällsfotografering med. Såhär i mitten av februari är det som att dagen endast består av en lång gryning, som sakta övergår i en lång skymning. Den vita snön reflekterar himlens toner och strax innan solen försvinner under horisonten är hela världen omkring mig dränkt i varma toner.