Inlägg i kategori: Turtips

Solnedgång från Tuolpagorni – om att avsluta på topp

Utsikt från Tuolpagorni

Utsikt i solnedgången från toppen av Tuolpagorni, 1 662 meter över havet

Efter en dryg veckas fjällvandring tidigare i september visste jag vad väta var. Det började med ett misslyckat vad i en överfull jokk och regn, snöblandat regn, dimma, dis, isskorpsbeklädda stenar, en regnjacka som inte höll måttet, fuktigt innertält och att bokstavligen-hälla-vatten-ur-kängorna-innan-läggdags var några av de ytterligare närkontakterna jag fick med vårt livsnödvändiga H2O.

Tro nu inte att vandringen för detta varit eländig och en man absolut inte vill göra om. Upplevelserna var av precis det motsatta slaget. Till saken hör också att när vädret väl vänder, så blir den upplevda “effekten” mycket kraftigare och man får njuta till fullo av att vara torr och varm.

Efter all vätan under vandringen började jag så smått närma mig resans mål, Kebnekaise fjällstation. Sista natten sov jag i Singivaggi utmed “Dürlings led” och det smattrade ordentligt i tältduken. Regn och vindar kom stötvis från de höga omgivande bergen och jag vaknade till då och då. När morgonen nalkades kunde jag höra att vinden mojnade och att regnet sakta avtog. Efter frukosten slutade det regna helt och av barometern att döma kunde jag förvänta mig finväder. Lite kvickt plockade jag ihop tält och mina persedlar innan det bar av upp mot toppen av Kebnekaise. Det blev en väldigt fin vandring upp och väl där hade vädret slagit om helt och hållet och jag kunde njuta av min lunch i gassande solsken i en snödriva på 2 000 meters höjd. Till råga på allt var det vindstilla och av någon anledning var jag nästan ensam på denna annars välbesökta plats. Kanske var det föregående dagars dåliga väder som föranledde att man inte gjorde toppturer i normal omfattning?

Tanken slog mig att jag kanske skulle göra en sista ansträngning och istället för att gå närmaste vägen till fjällstationen, göra en topptur till Tuolpagorni, det karakteristiska “vulkanberget”. Det skulle innebära ca 500 extra höjdmeter och några kilometers vandring, så för att hinna dit innan solen gömde sig bakom horisonten blev det snabbmarsch ner från Kebnekaise till Kaffedalen, över berget Vierranvárri och vidare. Väl uppe på toppen kunde jag konstatera att fjällturen inte kunde få en bättre avslutning. Var jag än vände mig utspelade sig ett oförglömligt ljusspel i kvällsdiset och jag kan lova att kameran gick varm. Efter att solen tillslut försvunnit, fullmånen gjort entré och temperaturen snabbt börjat att sjunka packade jag ihop stativ och kamera och letade mig ner sakta ner till fjällstationen i dalen. När jag stannade för att dricka lite vatten fick jag se en svag norrskensflamma i öster och en känsla av att vara 100% nöjd sköljde över mig. Det blev en avslutning på topp, kort sagt.

Tillbaka till civilisationen – 11000 höjdmeter senare

Ensamhetens dal II

“In a sentimental mood”, eller “Ensamhetens dal II”

De senaste veckorna har jag befunnit mig på vandrande fot igen. Det var ett tag jag gästade mina älskade svenska fjäll och det har gjort mig gott att få komma tillbaka dit. Denna gång lade jag upp en för mig mer än ambitiös rutt och nu när jag kommit hem igen kan jag konstatera att jag lyckades med nästan allt jag planerat. Dagarna när bilden ovan togs fick jag planera om en del, då det mindre trevliga vädret satte stopp för en topptraversering över Mårmaområdet. Istället för att ta mig över alla Mårmatopparna från norr till söder fick det istället bli en kortare utflykt från tältplatsen till den namnlösa toppen 1 938 meter över havet.

Ni som är mindre intresserade av den detaljerade geografin i området kan hoppa direkt till sista stycket och till er som är intresserade av göra om min ganska tuffa, men väldigt vackra och häftiga vandringsrutt på drygt 100 kilometer och 11 000 höjdmeter kan fortsätta läsa.

Alltså, rutten startade i Abisko och gick via Nissonvagge och Alesvagge upp i Mårmaområdet med en brant stigning över det tunga Mårmapasset och därifrån en avstickare till Vassacohkka där jag tältade på ca 1 700 meters höjd. Från denna tältplats gjorde jag en mycket fin förmiddagstur till toppen 1 938 (högst i Mårmaområdet, tidigare kallad Mårmatjåkka). Från Mårmapasset tog jag mig vidare ner till Vistas i en tjock dimma som gjorde det mycket svårt att orientera och det blev en oplanerad omväg på några kilometer. Vidare följde jag leden i den storslagna Vistasdalen ca fem kilometer söderut innan det bar av över bron och upp i den trånga och mycket dramatiska dalen Unna Räitavagge. För att slippa vaden valde jag här att gå på “södra sidan” fram till stupet som betvingades med andan i halsen och ett piskande regn i ansiktet. Från denna dal tog jag mig över passet till Kaskasavagge och även vidare över nästa pass till Kuopervagge innan det bar av västerut mot Kungsleden. Fram tills dess att jag anslöt Kungsleden hade jag träffat en handfull personer totalt på turen och under de två kilometrarna jag gick på Kungsleden sade jag “hej” säkert tiofalt så många gånger som totalt under resten av turen. Alldeles trött munnen av allt hejande vek jag strax av igen för att spana in dalen Singivagge innan jag avslutade med en tur upp på Kebnekaise, via Dürlings led. Nedfart från Kebnekaise blev via “västra leden”, med en bonustur sista kvällen till toppen av Tuolpagorni.

Hade ni varit med på turen hade ni fått vara med om bland annat följande höjdpunkter: ett mycket glatt samtal med en mycket glad herre från Japan på toppen av Sveriges högsta berg (han hade sett norrsken), intag av lunch i snögrop i solgass på ca 2 000 meters höjd, tillfällen av “In a sentimental mood” (dagens bild) i Mårmapasset, ett lärorikt möte i viskningsläge med två älgjagande samer i Alesvagge, upplevelsen av att vara “hur stark som helst i benen” och mycket, mycket annat. Hade inte tåget varit bokat hem sedan tidigare hade jag fortsatt att gå och gå och gå… Fler bilder och berättelser kommer här i bloggen och för den som vill höra och se ännu mer rekommenderar jag kommande händelser:
UTSTÄLLNING i Ljungby den 1-22 oktober
BILDVISNING i Ljungby (samma lokal som utställningen) den 18 oktober klockan 19.00

Turtips 2 – Pallenvagge

Pallenvagge

Pallenvagge

De senaste veckorna har inneburit två stora händelser inom min fotoverksamhet. Förra helgen inbjöd Vårgårda fotoklubb traditionsenligt till naturfotofestival och i år fick jag den äran att hålla ett föredrag i “Kulturen”, den stora aulan i Vårgårda. Igår anordnade Eslövs fotoklubb sin fotofestival, där jag också höll föredrag. Det har varit två väldigt bra arrangemang som jag vill rekommendera alla er läsare att besöka i framtiden.

De föredrag jag har visat har haft titeln “Bergtagen” och de har handlat om min stora fascination för den svenska fjällvärlden. Eftersom jag gillar fjällen så mycket och vet vad en fjällveckan innebär vill jag att fler människor ska få uppleva samma saker som jag får. Båda föredragen har därför haft en avslutande del med “turtips”. Ett av dessa har handlat om just Pallenvagge (Ballinvággi står det på nyare fjällkartor), en dal som inte ligger långt från Abisko, men som är sällan besökt då det inte går någon markerad led hit.

Att hitta till Pallenvagge är lätt. Från Abisko vandrar man på Kungsleden några kilometer till man kommer till skylten som det står “Tältlägret” på. Här viker man av till vänster, mot just “Tältlägret”, och inom loppet av några få steg har den breda Kungsleden förbytts i en smal och slingrade stig. Det börjar stiga försiktigt när man går genom fjällbjörkskogen, det är tyst och man ska inte räkna med att möte några vandrare. Efter att ha passerat “Tältlägret” är det bara att ta sikte på ingången till dalen och efter en stunds gnetande i motlut planar det ut när man nått 1 000-metersnivån. Man befinner sig nu i denna nordliga änden av dalen det finns fina tältplatser med god tillgång till vatten.

Fortsätter man söderut genom dalen i cirka fem kilometer kommer man till platsen där dagens bild är fotograferad. Här stå man i en återvändsgränd, omringad av mer eller mindre branta bergssidor i tre väderstreck. De delvis mycket branta fjällsidorna man står framför är 500 meter höga!

Nere i denna “gryta” rekommenderar jag att man slår upp sitt tält och gör en dagstur upp på topparna. I somras gick jag upp i det minst branta partier i öster, upp på toppen 1 646 och fortsatte längs kammen mot söder, till höjden 1 784. Från denna position får man fin utsikt i alla vädersträck!

God tur!

Spegelbild

Ett träd - en spegelbild

Tallen

Står på Berget. Tar in den nya dagen.

Flackar runt med blicken över havet och plötsligt syns min spegelbild.

– Här och nu, säger den.

Sommarnatt på Kåkitjårros topp

Utsikt från Kåkitjårro

Utsikt från Kåkitjårro

En natt i juli 2014 tillbringade jag på Kåkitjårros topp för att få njuta av både solnedgång och soluppgång. Vid denna tiden på året befinner sig inte solen så länge under horisonten. Dagen började med vandring från Kebnekaise fjällstation, fortsatte över högslätten och avslutades med en rejäl uppförsbacke till toppen av detta berg. Väl upp blev många fotografier skapade den natten, varav dagens bloggbild blev min favorit. Berget i förgrunden är just Kåkitjårro, vars toppar är flera som radar upp sig i en nordsydlig sträckning. I bakgrunden syns Nibbas med sin taggiga siluett och Räitatjåkka.

Soluppgång över Sveriges tak, sett från Kebnetjåkkas stortopp

Soluppgång över Sveriges tak

Soluppgång över Sveriges tak

Ett par dagar innan bildens tillblivelse hade jag fått vända på väg mot Kebnetjåkkas stortopp. I turens brantaste stigning, då det började regna och blåsa ordentligt, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök när bättre förutsättning skulle ges. I väntan på bättre väder undersökte jag omgivningarna i Ladtjovagge och den 19 juli gav jag mig på ett andra försök. Med Kebnekaise fjällstation som startpunkt fick jag till en näst intill perfekt tur med 24 timmars vandring, fotografering och mycket njutning. Dygnets höjdpunkt blev när fick jag stå på 1 763 meters höjd (Kebnetjåkkas stortopp) och se dagens första ljus träffa Kebnekaises toppglaciär ovanför mig. Klockan var då ca 02.11, vädret molnfritt och sikten klar, så klar att Sareks toppar och glaciärer i söder syntes mycket väl. 50 minuter senare nådde ljuset ner till mig och lyste upp min förgrund i bilden.

För den som vill nå en fin utsikttopp till fots och slippa glaciärer och klättring är Kebnetjåkka ett mycket bra alternativ. Närheten till Kebnekaise fjällstation gör toppen till ett perfekt mål för en dagstur och därmed kan man minimera sin packning. Att hitta vägen upp är lätt och den fysiska ansträngning som krävs är klart begränsad.

Höstvandring i Lappland

Gråväder i Dossagemvaggi

Gråväder i Dossagemvaggi

Årets höstvandring i lapplandsfjällen började vid Kungsledens entré i Abisko nationalpark. Efter ca fem kilomenter på den vältrampade leden i nationalparken vek jag av sydösterut in mot dalen Ballivággi och snart hade den breda leden förvandlats till en smal, böljande stig. Totalt blev det elva mils vandring och ca 11 000 höjdmeter ackumulerade på sträckan Abisko – Ballinvággi – Siellavagge – Alisvagge – Mårma – Vistasvággi – Unna Vistasvággi – Alesjaure – Unna Allakas – Sjangeli – Stuor Kärpel – Katterjåkk. Längs vandringen mötte jag hela två människor, medan antalet fjällugglor jag mötte uppgick till det dubbla och lämlarna sprang framför fötterna på mig tätt som oftast.

Denna sträckning överträffade alla mina förväntningar och var mycket omväxlande – från Abiskos lummiga fjällbjörkskog till Mårmapassets blockterräng. Särskilt etappen mellan Sjangeli och Katterjåkk gjorde stora intryck på mig. Leden gick här över högfjället ovanför trädgränsen i ett sterilt sten- och klipplandskap. Regnskyarna som hängde tunga ovanför mig förstärkte det monokroma intrycket. Dagens bild kommer från dalen Dossagemvaggi söder om Stuor Kärpel. I bakgrunden skymtar det glaciärklädda berget Beatnacorru som ligger i Norge.

Hit, men inte längre…

Hit, men inte längre

Natt vid Siellajohka

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig… Under sommarens fjälltur planerade jag att vandra upp i Singivaggi från söder, förbi det magnifika Silverfallet. Övriga dagar denna vandringsvecka bjöd på strålande sol och ca 30 grader varmt, men just denna dag, som skulle komma att innehålla den brantaste passagen, ösregnade det. Ju längre upp mot Singivaggi jag kom, desto mer började jag tveka inför min planerade rutt. Av allt vatten från himlen hade stigen och alla stenar blivit blixthala och med en ordentlig lutning i alla riktningar var tillvaron allt annat än njutbar. Detta till trots lockade nyfikenheten och alla historier om hur vackert Singivaggi ska vara, mig allt längre. Snart tog det dock helt enkelt tog stopp. Framför mig låg en stor, brant och rund sten som skulle passeras och vid sidan av denna bjöds fritt fall ner i forsen. Efter ett bra stunds övervägande, lite vila och intag av en energikaka tog jag förnuftet tillfånga och kom överens med mig själv om att återvända vid ett torrare tillfälle. Jag ville ju komma hem och kunna berätta om upplevelsen för er som läser detta.

Sakta började jag gå tillbaka och besviken på mitt nederlag slog jag upp tältet så fort landskapet planade ut och sedan gick och lade mig. Vid midnatt hade jag funnit mig i situationen och steg upp för att dokumentera området som satte stopp för vandringen – nu skulle jag få planera om resten av turen för att hinna tillbaka till det bokade tåget hem.

Ändrade planer – Unna Avrrik istället för Sälka

White out

Solen bryter igenom – White out i Stuor Reaiddávággi

För ett tag sedan berättade jag att ett av målen med vinterns skidtur i fjällen var att bestiga berget Sälka. Målet illustrerades i ett av mina tidigare inlägg.

På eftermiddagen den första april i år ankom vi Sälkastugan från norr. Vi hade under dagen skidat från Nallo genom dalen Stuor Reaiddávággi, en sträcka på ca 16 km, i ömsom sol, ömsom snöfall och i ömsom “white out”. Det sistnämnda fenomenet innebar en ny upplevelse för mig. Det var ungefär som att gå en mil i en stor skål med filmjölk. Mitt balanssinne spelade mig ett spratt och efter en stunds skidande i denna miljö tappade jag uppfattning om det lutade uppför, nerför och om jag överhuvudtaget rörde mig framåt.

Åter till Sälkastugorna – de som skulle bli utgångspunkten för toppturen. Redan innan ankomsten började det blåsa upp. Efter några timmar hade vindstyrkan vuxit till nästan full storm och vi började vi inse att “Sälkatoppsmålet” skulle vi få överge för denna gång. Budskapet om att en klass 1-varning hade utfärdats nådde oss och den natten tjöt och knakade det i hela stugan (säger de som inte kunde sova i oljudet). Som det så ofta blivit i fjällen förr – ändrade planer – blev det även denna gång. Nästa morgon tog vi sikte på Singistugorna och vi fick njuta av lättsam skidåkning i stark medvind.

Väl framme i Singi studerade vi kartan och satte upp det nya målet att bestiga Unna Avrrik. Berget var inte lika högt som Sälka, men av kartan att döma skulle toppen kunna bjuda på fin utsikt över Kebnekaisemassivet. Med lite tur skulle vi få se självaste sydtoppen av Kebnekaise – Sveriges högsta punkt. Av stugvärden fick vi veta att Unna Avrrik är känt för mycket fin skidåkning och efter vår tur upp och ned kunde vi inte annat än intyga i hans omdöme. Vädergudarna blandade och gav oss allt från vräkande snöfall till starkt solsken den dagen. En av mina favoritbilder från hela veckan blev till i det sena eftermiddagsljuset på toppen. Förutom att visa fjällens storslagenhet fick bilden sammanfatta det skiftande vädret vi haft. Att vi, när vi stod där uppe på toppen, fick se toppar till och med bortom Kebnekaises blev en bonus. I bilden syns Kaskasapakte drygt 15 km bort.

Unna Avrrik

Utsikt mot centrala Kebnekaisefjällen från Unna Avrrik

Avslutningsvis vill jag passa på att puffa för Ljungby fotoklubbs kommande fotomaraton. Den 18 maj är ni välkomna. Läs mer här.

2076 meter över havet

Soluppgång från Kaskasatjåkka

Utsikt mot Kebnekaise

Min första fjälltur gjorde jag 2006. Som för så många andra gick den till Kebnekaises sydtopp, Sveriges högsta punkt. Jag blev fullständigt biten av miljöerna och den fysiska utmaningen fjällvandringen innebar och sedan dess har det blivit flera turer i samma område.

En bit norrut från Kebnekaise ligger Sveriges fjärde högst berg, Kaskasatjåkka*. Efter inläsning av Fjällkartan bestämde jag mig för att toppen av detta fick bli ett delmål under årets hösttur. Vandringen upp skulle enligt flera källor vara relativt enkel och utsikten från toppen väl värd mödan.

Sagt och gjort, efter att ha vandrat från Nikkaluokta, via Tjeuralako och över Tarfalatjåkkas topplatå var det dags att stiga upp tidigt för att ta sig upp de sista 300 höjdmetrarna till toppen. Övernattningsplatsen jag hade valt på passet mellan Tarfalatjåkka och Kaskasatjåkka funkade perfekt som utgångspunkt, men vid sämre väder lär platsen vara mer än utsatt för vind.

Turer till bergstoppar är alltid speciella – vandringen uppför gör att hjärtat slår frenetiskt och man funderar på om man kanske inte borde vända ner, för att återvända ett annat år när formen är bättre. Man blir genomsvettig och det enda man ser framför sig är var man ska sätta nästa fotsteg bland grus och sten. Där och då gäller det att intala sig själv att lutningen kommer att avta och att målet närmar sig för varje steg framåt.

På väg till Kaskasatjåkkas topp är det som brantast ca 200 höjdmeter innan toppen innan det plötsligt planar ut och de sista 100 höjdmetrarna innebär vandring på skarsnö i beskedligare motlut. När skarsnön inte riktigt bär så mycket som man önskar kan man likna vandringen vid en på en tjockmatta i gympasalen, i detta fall en kilometer lång sådan med bestämt motlut. Känslan som infinner sig när man kommer till toppen och utsikten inom några få steg byts från skarsnöfält till milsvidd utsikt över bergen omkring är alltid lika fantastisk. På en sekund är alla vedermödor från bestigningen som bortglömda och allt fokus flyttas till omgivningarna.

I bilden ovan syns Kebnekaises dubbeltopp till vänster och Kaskasapakte till höger. I bakgrunden skymtar Sareks nationalpark.

* De toppar som är högre är Kebnekaises syd- och nordtopp (2111 respektive 2097 m.ö.h.), samt stortoppen på Sarektjåkkå (2089 m.ö.h.)

Turtips 1 – Storsnasens topp en julinatt

Utsikt från Storsnasens topp

Fullmåne över Bunnerstöten

Inför höstens långvandring i Kebnekaisefjällen fick en topptur till Storsnasen fungera som “uppvärmning”. Turen som startade i Enafors, några mil väster om Åre, överträffade alla mina förväntningar och med detta lilla inlägg vill jag slå ett slag för platsen. Utsikten över södra Jämtlandsfjällen är minst sagt imponerande från denna topp.

Att ta sig till Enafors är väldigt enkelt med både bil och tåg, då väg E14 går genom byn, liksom järnvägen. Vandringsleden börjar precis vid parkeringen utmed E14 och redan efter någon minuts vandring söderut befinner man sig i fin skogsterräng. Det är mycket lättvandrat, om än med sällskap av mången mygg och efter en stunds vandring öppnar skogen upp sig och ett vidsträckt myrlandskap tar vid. Myrarna är spångade och marken utanför spängerna är översållad med hjortron (eller mylta som man säger i denna landsända).

Variationen under turen är stor och så snart man närmar sig Snasahögarna tar stigningen upp genom fjällbjörkskogen vid. Bitvis är det brant, men det är bara att ta det lugnt och passa på att njuta av utsikten norrut när man pausar för att hämta andan. Fjällbjörkskogen övergår senare i kalfjäll och det bjuds gott om fina tältplatser. Drygt 500 höjdmeter efter starten från E14 valde vi att tälta utmed leden på 1100 meters höjd. Här finns god tillgång på vatten och bra tältplatser.

För att bestiga Storsnasens topp viker man här av österut från leden. Alla vandrare som tidigare tagit sig mot toppen har lagt ut stenar och små rösen, så man hittar lätt. Efter drygt en timme når man toppen och vid klart väder syns Sylarna och Helags i söder. I min bild ovan syns Bunnerfjällen under den uppgående fullmånen och till höger om dessa den karakteristiska toppen av Helagsfjällen.

God tur!