Tillbaka till civilisationen – 11000 höjdmeter senare
“In a sentimental mood”, eller “Ensamhetens dal II”
De senaste veckorna har jag befunnit mig på vandrande fot igen. Det var ett tag jag gästade mina älskade svenska fjäll och det har gjort mig gott att få komma tillbaka dit. Denna gång lade jag upp en för mig mer än ambitiös rutt och nu när jag kommit hem igen kan jag konstatera att jag lyckades med nästan allt jag planerat. Dagarna när bilden ovan togs fick jag planera om en del, då det mindre trevliga vädret satte stopp för en topptraversering över Mårmaområdet. Istället för att ta mig över alla Mårmatopparna från norr till söder fick det istället bli en kortare utflykt från tältplatsen till den namnlösa toppen 1 938 meter över havet.
Ni som är mindre intresserade av den detaljerade geografin i området kan hoppa direkt till sista stycket och till er som är intresserade av göra om min ganska tuffa, men väldigt vackra och häftiga vandringsrutt på drygt 100 kilometer och 11 000 höjdmeter kan fortsätta läsa.
Alltså, rutten startade i Abisko och gick via Nissonvagge och Alesvagge upp i Mårmaområdet med en brant stigning över det tunga Mårmapasset och därifrån en avstickare till Vassacohkka där jag tältade på ca 1 700 meters höjd. Från denna tältplats gjorde jag en mycket fin förmiddagstur till toppen 1 938 (högst i Mårmaområdet, tidigare kallad Mårmatjåkka). Från Mårmapasset tog jag mig vidare ner till Vistas i en tjock dimma som gjorde det mycket svårt att orientera och det blev en oplanerad omväg på några kilometer. Vidare följde jag leden i den storslagna Vistasdalen ca fem kilometer söderut innan det bar av över bron och upp i den trånga och mycket dramatiska dalen Unna Räitavagge. För att slippa vaden valde jag här att gå på “södra sidan” fram till stupet som betvingades med andan i halsen och ett piskande regn i ansiktet. Från denna dal tog jag mig över passet till Kaskasavagge och även vidare över nästa pass till Kuopervagge innan det bar av västerut mot Kungsleden. Fram tills dess att jag anslöt Kungsleden hade jag träffat en handfull personer totalt på turen och under de två kilometrarna jag gick på Kungsleden sade jag “hej” säkert tiofalt så många gånger som totalt under resten av turen. Alldeles trött munnen av allt hejande vek jag strax av igen för att spana in dalen Singivagge innan jag avslutade med en tur upp på Kebnekaise, via Dürlings led. Nedfart från Kebnekaise blev via “västra leden”, med en bonustur sista kvällen till toppen av Tuolpagorni.
Hade ni varit med på turen hade ni fått vara med om bland annat följande höjdpunkter: ett mycket glatt samtal med en mycket glad herre från Japan på toppen av Sveriges högsta berg (han hade sett norrsken), intag av lunch i snögrop i solgass på ca 2 000 meters höjd, tillfällen av “In a sentimental mood” (dagens bild) i Mårmapasset, ett lärorikt möte i viskningsläge med två älgjagande samer i Alesvagge, upplevelsen av att vara “hur stark som helst i benen” och mycket, mycket annat. Hade inte tåget varit bokat hem sedan tidigare hade jag fortsatt att gå och gå och gå… Fler bilder och berättelser kommer här i bloggen och för den som vill höra och se ännu mer rekommenderar jag kommande händelser:
– UTSTÄLLNING i Ljungby den 1-22 oktober
– BILDVISNING i Ljungby (samma lokal som utställningen) den 18 oktober klockan 19.00