Ensam i Kaskasavagge

Kaskasavagge

Kaskasavagge

Att genomföra en fjälltur helt solo är väldigt annorlunda jämfört med att vandra tillsammans med någon. Det är två vitt skilda upplevelse och att värdera den ena eller andra som bättre eller sämre låter sig inte göras.

Efter ett par dagars vandring i stenskravel och total ensamhet i trakterna norr om Kebnekaise upplever jag att tid och rum upplöses. För varje steg koncentrerar jag mig till fullo för att sätta foten på rätt ställe – fuktiga och lösa stenar är förrädiska och jag vill inte trampa snett eller trilla. Jag vet att jag är helt utelämnad till mig själv och händer det något kan det ta många dagar innan någon annan vandrare passerar.

Den djupa koncentrationen gör att alla tankar som inte har med nuet att göra försvinner. Närvaron är total och det enda jag behöver bry mig om är att vandra, dricka, äta och sova. Att Hippokrates för ungefär 2400 år sedan yppade något i stil med att ”vandring är den bästa medicinen” framstår där bland alla stenar som alldeles, alldeles uppenbart.

One Comment

  1. Svara

    […] höstens långvandring i Kebnekaisefjällen fick en topptur till Storsnasen fungera som ”uppvärmning”. Turen som startade i […]

Kommentera